Ebbe

Jag har alltid faschinerats över fenomenet personkemi. Då människor liksom smälter samman i ett flöde av humor och kärlek, utan att de själva förstår riktigt vad det är som händer. Det har hänt mig ett fåtal gånger. Sedan jag träffade lilla Ebbe har han fått mig att förstå att detta fenomen kan ske även mellan en 28-årig fotograf och en 3-årig liten grabb från Hässelby. Att mötas i ett fnitter när vi försökte låsa upp munnen på en målad igelkott på väggen på sjukhuset, eller att tryggt vandra med en liten, liten hand i sin längs korridoren – där har personkemin ingen ålder.

Jag träffade Ebbe, Algot, Johanna och Fredrik första gången i november 2012 i samband med en fotografering för Essence vitae (Se reportaget HÄR). Sedan dess har vi setts med jämna mellanrum och spelat djurspel, somnat till raderna av Emil i Lönneberga, lagat mat – precis som vänner gör. Jag har berikats med en ny definition på livsglädje, en ny på vad det innebär att kämpa och också fyra nya fantastiska vänner.

Tack, och tack till den kraft som gjort att just våra vägar korsades.

 

Följande text är skriven av Ebbes mamma Johanna.

Det har gått fem månader sedan vid senaste fotades av Linda. Vi fick äran igen i samband med att Ebbe fick sina sista cytostatikakur. Två dygn som för oss blivit rutin. Ebbe packar sin väska dagar i förväg. Han längtar till sjukhuset. Storebror Algot likaså. Trots allvaret lyckas vi ha mysigt. Vi får ju vara tillsammans. Och se på Tv näsan hur mycket som helst. 

Hört från en gunga med två 3 åringar.  En med lockig hår. En med skalligt huvud. 
Kompis med lockig hår:  “Är du frisk nu?”  
Ebbe med skallig huvud: Tystnad. “Ja, jag är pigg nu… Jag har fått de sista starka mediciner. Jag börjar bli frisk.”  
Ett stor leende. För Ebbe är det enkelt,  han börjar bli frisk. För oss vuxna finns det inte längre några självklarheter. 

 Ebbe har sedan senaste fotograferingen genomgått mycket. Kämpat tappert och modig. Aldrig klagat. Accepterat. Kämpat och kommit tillbaka. Han har genomgått tre stora bukoperationer. Två former av strålning. Cytostatikakurer som får hela kroppen att må prutt. Otaliga sövningar.  Provtagningar. Slangar.  Stor skräck vid slang i näsan (sond) hantering (det enda han verkligen får panik över). Missat förskola och lek. Isolerats i sjukhus rum. Isolerats hemma. Inte orkat gå, springa eller leka. Listan blir snabbt lång. Varje del och steg har varit tufft. I bland knappt uthärdligt. Valet att inte vara tuff har inte funnits. Acceptens, kärlek, humor och lek drivkraften. 

 Storebror Algot har fått utså mycket. Splittrad familj. Oro och rädsla. Orättvisa gränser. Tjat och orimliga krav då ork bara räcker till för de sjuka barnen. Trots detta har Algot stöttat, peppat och funnits där för Ebbe som den fantastiks storebror och människa han är. 

 Nu är behandlingen enligt läkarna protokoll slut. Röntgen visar inga spår efter tumör.  Kroppen ska upp till bevis. Ebbe längtar efter att bli frisk. Den tidigare viljan att visa sitt kala huvud har byts mot viljan att ha hatt eller mössa. Han vill inte längre identifieras som sjuk. 

 Just nu kämpar vi vuxna med att lita på friskheten. Rädslan för att det sjuka kommer tillbaka är lika självklart som att Ebbe börjar bli frisk. Återfall förekommer.  Barn med cancer dör.  Det har vi sett. Vi har inte blivit starkare av resan. Snarare skörare. Troligen tuffare och modigare. Fått medvetenhet om  vad som är viktigt.  Jag ser rädslan som en vän. En irriterande vän som skrämmer mig från vettet. En vän som påminner mig om att ta till vara på livet och njuta av stunden. Rädslan kommer bli en livslång vän. 

På gott och ont.  

Nu är hoppas vi innerligt på att det är som Ebbe säger: ”Jag börjar bli frisk”.

Jag Johanna, Ebbes mamma, bloggar på Den Elaka Katten om någon vill läsa mer om oss. 

TACK underbara Linda för dina foton och att du är du.  

This entry was posted in reportage and tagged , , , , , . Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Both comments and trackbacks are currently closed.